försöker skriva på min deckare. går inte bra! så här långt har jag iaf kommit
skriv gärna vad ni tycker och så. vill gärna ha tips om hur jag kan skriva!

---

”Hjärtat rusar och pulsen är uppe i öronen. Svetten rinner ner för mina skulderblad medan jag springer ner för Stockholms gator. Nyss jagade jag mitt offer, men nu är jag offret som jagas.”

Jag vaknade med ett ryck när telefonen började vibrera på nattduksbordet. Den var på ljudlöst så jag inte skulle vakna om någon ringde, men jag gjorde det ändå. Klockan var tre på morgonen och solen låg och sov fortfarande. Vem är uppe den här tiden på dygnet?
– Linn. Svarade jag kortfattat och sömnigt.
Personen i luren dröjde med att svara. Det ända man hörde var tunga andetag ute i kylan.
– Hallå, är det någon där?
Andetagen upphörde. Det blev alldeles tyst. Antagligen var det någon liten unge som busade.
– Hjälp… Rösten var hackig och jag hörde att personen hade svårt att andas. Hjälp mig.
Rösten var bekant men jag kände ändå inte igen den.
– Vem är det? Min röst blev skarp och jag satte mig upp ur sängen.
Personens röst skakade ännu mer nu. Den tog ett djupt andetag.
– Det är jag, Caroline. Hennes röst var extremt svag. Jag är skadad…
Hon avbröts av sitt eget skrik. Det var så högt att jag var tvungen att dra telefonen en bit bort från örat. Sedan hördes det ingenting.
– Hallå? Hallå, Caroline?!
Min röst var orolig och jag kände hur paniken grep i mig. Jag kände hur gråten var på väg men jag skakade bort den snabbt och lade ifrån mig telefonen. Jag drog på mig ett par tighta jeans och en ny tröja. Sedan sprang jag ut i hallen och satte på mig skorna och jackan medan jag ringde kontoret på jobbet. Det dröjde 3 signaler innan någon svarade.
– Stockholmspolisen det är Linda. Svarade en ointresserad kvinna. Vad kan jag hjälpa dig med?
– Jag behöver prata med John Söderström, min chef. Sade jag medan jag hoppade in i min svarta Volvo. 
Kvinnan började knappa på datorn medan hon tuggade frenetiskt på ett tuggummi.
– Får jag fråga var det gäller? Sade hon och slutade knappa på datorn.
– Privat, svarade jag kort.
Hon suckade i luren och tryckte lite extrahårt på knapparna den här gången, troligtvis var hon trött och ville gå hem.
– Jag kopplar dig till kommissarie Söderström. Blir det bra?
– Ja, tack.
Jag startade bilen och körde iväg mot jobbet.  Det dröjde ett tag innan han svarade.
– Kommissarie John. Han röst var mörk och grov.
– Hej, det är jag Linn. Min röst började skaka av tanken vad som hade hänt Caroline. Det är en sak som har hänt.
Tårarna började rinna ner för kinderna medan jag berättade om samtalet och att hon skrikit. Vi bestämde att jag skulle hämta upp honom och åka dit Caroline befann sig när hon ringe. Någon skulle spåra samtalet åt oss på polisstationen.
Jag svängde in till jobbet där John stod och väntade utanför entrén medan han pratade i telefon. Han hoppade in och gjorde någon slags nickning som skulle likna en hälsning.
– Okej, tack. Skicka en polisstyrka som kan undersöka området också. Sade han till personen i andra änden av telefonen.
Han pratade kortfattigt och lade på efter en stund. Jag körde iväg och följde efter GPS: ens vägvisningar som ledde mot stan.
Vi åkte under tystnad och sa inte ett enda ord förens vi kom fram till platsen där polisen redan hade spärrat av området där Caroline hade legat. John tittade på mig och lade sin hand på mitt ben. Han såg medlidande ut.
– Du behöver inte vara med om du vill. Sade han och strök mig vänskapligt på låret. Du kan åka hem så kan vi andra ta hand om det.
Jag tog ett djupt andetag och skakade på huvudet.
– Jag vill vara med och sätta dit den jäveln. Sade jag och klev ur bilen.
Jag smällde igen dörren efter mig och gick fram mot avspärrningsbanden. John kom kort efter mig och drog jackan om sig. Det var kallt och man kunde se sin egen andedräkt flyga iväg ut i natten. Vi gick under avspärrningen och gick fram till ett par poliser som stod i en ring och tittade på något. Det var Caroline. Jag rusade fram och knuffade undan alla. Jag grät så att bröstkorgen värkte. Min lillasyster låg där helt hjälplös. Det rann blod från hennes ögon och någon hade skurit ett kryss i hennes panna. Jag kramade om henne hårt och skrek, bara skrek rätt ut i natten. Caroline fanns inte mer, aldrig mer skulle hon träffa henne. Det skulle ingen få göra. Jag grät ännu mera och tillslut var poliserna tvungna att dra bort mig från henne så de kunde ta henne till obduktionen. John vände sig mot mig och såg riktigt allvarlig ut.
– Gå hem nu, Linn. Han lät skarp i rösten.
Jag ruskade på huvudet och försökte ta mig fram till Caroline, men poliserna höll i mig hårt i armarna. Det värkte hårt. Både i armarna och i hjärtat. Stackars Caroline.